Jag var rätt förvirrad och vilsen hela mitt liv, men det är inget man går och tänker på, vist fick man höra att man var slarvig som altid glömde, eller att man var konstig. Man passade inte in någonstans. Men tyvärr så fick jag ingen diagnos fören jag var 22år. Vilket är rätt gamalt att få sin diagnos. Men det jobbigaste va att man hade fått en diagnos. Men sen hände inget, ingen talade om något för mig. Så allt jag vet i dag och all den hjälpen jag har har jag fått ta reda på själv. Vilket man inte ska behöva göra.
Men tyvärr så är AD/HD illa om tyckt, myndigheten vill inte riktigt sätta fingret på den då det är ett osynligt handikapp. samt att man kan vara höfungerande, den ena dagen sen så helt plötsligt ligger man och kravlar i backen utan veta hur man ska ta sig upp. En bergodalbanna som är väldigt jobbig då den oftast sätter hinder i vägen för en till att få den hjälpen man behöver. Men jag jobbar fortfarande på det=)